Man vet aldrig...

Skrivet av Tanja Brandin | sep 28, 2010
Man vet aldrig, är svaret. Någon frågade mig idag hur man vet vad man ska skriva på bloggen. Ja, och precis som med allt annat så vet man aldrig. Det är livet liksom.

Idag tänkte jag att jag inte skulle springa eftersom jag blivit förkyld. Rätt var det var så var springkläderna på och i huvudet hörde jag orden som jag själv predikat för min springkompis - Om man inte har feber och ont i halsen så finns det inga hinder för ett löppass. Och febrig var jag definitivt inte. Så vips stod jag på gatan med inställningen att det skulle bli ett lugnt, tungt, kort pass, därför struntade jag i både musik och pulsklocka. Men efter 5 km, med solnedgång över stilla Karlbergskanal, friskaste höstluft och färgsprakande natur, kände jag att jag lätt skulle kunna klämma en mil till. Så det gjorde jag. Ja, man vet aldrig hur det kommer kännas när man väl är ute. Så det är alltid värt ett försök menar jag... Men hur underbart det känns efteråt - det vet man alltid.

Kommer jag att betala räkningarna ikväll? Jag borde - men man vet aldrig. Kanske fortsätter städa som jag äntligen kommit igång med - helt oväntat. Tänkte; man kan ju faktiskt få oväntat besök. Någon som kommer förbi på en kopp Zoega (jag vet att det är Gevalias reklam - men jag gillar inte den sorten) och då är det ju trevligt om inte ouppackad rosa resväska ligger framme och ren tvätthög blockerar soffan och så. Och så. Man vet ju aldrig...

I morse hade jag ingen aning om att jag skulle städa undan sommarskorna i kväll men nu är det gjort. Inte utburet i förrådet alltså - men mellanlandat i klädkammaren i alla fall.

Ibland går man med ett leende på läpparna till jobbet och tror att det ska bli en superdag men så är det något som gör en arg och plötsligt blev en bra dag en dålig dag. Det hände en vän till mig idag. Jag sa till vännen att lägga det åt sidan och inte ödsla energi på det. And so my friend did.

Förkyld ja, i söndags morse vaknade jag helt dyngförkyld, febrig, ont i halsen och sprängande huvudvärk. Hittade inga Iprem men min hjälpsamma son föreslog att jag skulle ta hans värktabletter som han fått i Verbier då han bröt nacken. "Retard" hette tabletterna. Jag lovar! Skojar inte. Jag blev osäker men John försäkrade att de var svaga och bra. Jag tog en - sov hela dagen som en klubbad säl och sen hela natten. "Är du säker på att det inte var sömntabletter", frågade jag dagen efter. Då skrattade han bara - schysst! Ja, man vet aldrig när man ska sova bort en hel söndag.

Eller söndagen innan - skulle äntligen besöka min 94-åriga morfar men när jag kom sov han middag. Djup sömn. Kunde inte förmå mig att väcka honom utan hamnade på två timmars shopping i Västermalmsgallerian i väntan på att morfar skulle vakna. 7000 kronor fattigare och två timmar senare gick det fortfarande inte att väcka honom så jag fick gå hem med insikten; det blir inte alltid som man tänkt sig... Man vet aldrig.

Och medan jag sitter och skriver detta inlägg får jag ett grymt meddelande från en vän på FB som berättar att hennes  syster har dött. Mitt hjärta brister. Livet är så skört. Och innehåller så mycket sorg. Medlidande. Beklagar! Beklagar! Inte ens när livet ska ta slut vet man... Att det gör det någon gång är allt man kan vara säker på. Och att det kan kännas så orättvist när det tar slut alldeles för tidigt! Varför?!?

Men livet innehåller också så mycket glädje. Kärlek. Empati. Och överraskningar. Överraskningar som man inte har en aning om när man vaknar på morgonen. Är inte det underbart!? Att man inte vet. Och kanske lite skrämmande. Och spännande. Man kanske inte ens alltid vet var man ska bjudas sin första kopp Zoega på morgonen. Eller vad man ska blogga om... Det är livet!

/Tanja

2 Comments

  1. 2 Tanja 29 sep
    Tack Irene, det glädjer mig att höra :-) /Tanja
  2. 1 Irene 29 sep
    Hej,
    jag tycker du skriver bra. Det är kul att läsa din blogg.
    /Irene

Kommentar

  1.