Sicken mara...

Skrivet av Tanja Brandin | jun 04, 2012
04.30. Ingen väckarklocka som ringer. Det är alldeles för tidigt. Inga solstrålar som envist letar sig in i sängkammaren och stör nattsömnen. Inget  ljus alls. Inget ljud heller för den delen. Förutom ett oroväckande smatter av piskande regn mot fönsterbrädan utanför. Och så vinden. Den brukar inte höras in eftersom lägenheten är omringad av små söta innergårdar. Men just denna försommarmorgon, lördagen den 2 juni 2012, sveper vinden in med all sin kraft också på små söta innergårdar på Kungsholmen. Novemberrusk. Under täcket varmt och gosigt. Nästippen kall av den kyliga luften som fyllt rummet under natten. Kvicksilvret visar tre grader utanför. Det är i alla fall plusgrader. Och kylan håller myggen borta. Tänka positivt. Endast positiva tankar är välkomna. Benen. Helt okej - de har fått lite välbehövlig vila sista veckan. Magen - lätta rörelser av silkeslena fjärilsvingar rör sig försiktigt till en början men ökar snart i takt med att också hjärnan börjar vakna till liv. Törstig? Inte alls. Senaste dygnen har kroppen fått litervis med flytande kolhydrater och just denna dag är väl enda gången på året som jag blir glad över att känna mig lite svullen när jag vaknar. Förstår att musklerna lyckats lagra både vätska och energi. Perfekt! Det kommer att behövas. Mer än vad man kan föreställa sig. Det har blivit dags för  Stockholm Marathon 2012. Ett lopp som ska gå till historien som ett av de kallaste, blåsigaste och blötaste någonsin. Och jag har den stora äran att få vara med. Man tackar!

22 000 anmälda. Ca 16 000 kommer till starten. Ca 15 000 genomför loppet. Tillsammans. Man blir så himla mycket TILLSAMMANS när man hamnar i en "extrem" situation som denna. Som om det är VI mot världen. Eller kanske VI mot vädret.  VI är där. På Östermalms IP. Iförda stora, svarta sopsäckar. Eller blå. Någon har linne och kortbyxor. Någon annan smörjer kroppen med feta salvor och liniment. Ytterligare någon kommer till Stockholm från Alabama för att springa maran för första gången. Hon är 59 år. Vi har hittat en husvägg där vi kan ta skydd mot vind och regn. Hennes söner är med någonstans i vimlet. Hon berättar att hon hört att Chicago Marathon ska vara en platt och trevlig en. Kanske vi ses där, säger jag. Hon nickar. Tittar upp mot himlen. Det är så mörkt det kan bli. Hennes leende lyser ändå upp tillvaron. SMHI har pratat om kuling. Men man ska inte tro på allt man hör. Vi skrattar. Vad annat kan man göra. Människor runt omkring oss fryser redan så att de darrar. Alla tidigare planer åt skogen. Jag har både tjocktröja och sopsäck på som jag tänker kasta av mig när startskottet går. Ångrar att inte mössan kom med. Keps får duga. Och på kroppen - ja, vad är rätt klädsel en dag som denna. Det är ju ändå juni...

KL 12.10 - PANG! Min svåger Thomas är med. Hans andra mara. Min sjätte. Vi går ut tillsammans. Gör high five. Jublar. Händerna i luften. Sliter av oss plasten. Sen kör vi!! Lugnt. Det är taktiken. Börja väldigt lugnt. Följa strömmen. Moffa in sig i en skyddande klunga. Hålla sig torr om fötterna. Le. Och ha kul.

Exakt tolv minuter tar det innan jag trampar i min första vattenpöl. Så kan det bli. Bra, då slipper jag parera pölar i fortsättningen. Så tänker jag. Detta sker ungefär samtidigt som jag tappar bort Thomas. Sätter på musiken. Går in i min bubbla. Ler. Benen lätta. Pulsen låg. Vädret känns inte alls. Var är du kuling? Kom och ta mig om du kan. Jag bara flyger fram. Regnet är uppfriskande. Gör mig pigg. "Springer som vinden" (mitt mantra). Det går bra.

Det som sedan utspelar sig de närmaste fyra timmarna går inte att med ord beskriva. Det måste upplevas! Och jag är så otroligt tacksam att jag fick vara med om det. Personligen gjorde jag min bästa tid någonsin; 4.06.47. Kände ingen smärta förrän efter 37 km. Kanske berodde det på kylan. Att man helt enkelt tappade känseln. Eller så har jag den helt fantastiskt, underbara, jublande publiken att tacka för mycket! Som stod där dyblöta och kalla och tjoade och hejjade på oss. Ropade uppmuntrande ord. Leende ansikten. Vänner. Och okända. Vi löpare hjälptes åt så gott vi kunde. Turades om att dra i motvind. Asgarvade ute på Gärdet där kastvindarna var som värst. Kärlek från vänner som önskade lycka till i mess. Släkt och vänner som servade med energi under loppet och tog emot mig vid mål.

Mål; redan nere på Odengatan kom de första tårarna. När jag såg min fina vän Lisa stå där så vacker och ensam i regnet för att ge mig den sista energin jag så väl behövde för att ta mig hela vägen in på Stadion. Rörande. På Sturegatan kom krokodiltårarna. Alltså publiken! Vilken grym publik! Jag hade krafter kvar. Men har lärt mig att hushålla tills man faktiskt är inne på Stadion. Men då. Då jäklar la jag in en spurt som heter duga. Sprang in över mållinjen som segrare! Ja, oavsett tid eller placering så är man en segrare. Lipade som ett barn. Skrattade! Fick än en gång uppleva känslan av total tomhet. Känslan av att vara oövervinnerlig. Och så enormt mycket kärlek!

I målområdet; Ajajaj vad det hackades tänder. Kroppar skakade. Läppar blå som på Mors Lilla Olle. Vilken isande kyla. Vilken värme! En blick. Ett försök till leende med stel mun. Inga ord. En korv med bröd. En kanelbulle. En gemensam nämnare; "Vi klarade det"!!! Sicken mara!

/Tanja

Kommentar

  1. RadEditor - HTML WYSIWYG Editor. MS Word-like content editing experience thanks to a rich set of formatting tools, dropdowns, dialogs, system modules and built-in spell-check.
    RadEditor's components - toolbar, content area, modes and modules
       
    Toolbar's wrapper 
     
    Content area wrapper
    RadEditor's bottom area: Design, Html and Preview modes, Statistics module and resize handle.
    It contains RadEditor's Modes/views (HTML, Design and Preview), Statistics and Resizer
    Editor Mode buttonsStatistics moduleEditor resizer
      
    RadEditor's Modules - special tools used to provide extra information such as Tag Inspector, Real Time HTML Viewer, Tag Properties and other.